POP
Sandy Mouche
...and Poems For The Unborn
(Magpie/Playground).

Betyg: 3

Delar av henns förra band gick vidare och bildade Radio Dept, indiefavoriter som gärna koketterar med det sköra, skeva och grusiga. Helena Josefsson har gått i precis motsatt riktning, det behöver man inte ta in hennes samarbeten med Per Gessle för att bli varse. Sandy Mouche är popmusik helt utan friktion. Förbehållslöst melodiös, snygg och prydlig. Musik som smeker med vänligt kupad hand. Kanske naiv. På gränsen till strömlinjeformad, men gång på gång överraskande med smäckra detaljer.

Det påminner om "If I Were A Carpenter", en tio år gammal orgie i distorsion där en drös powerpopband gjorde The Carpenters-låtar med alternativfernissa. Detta är nämligen raka motsatsen. Aldrig någonsin försöker Sandy Mouche lyfta fram melodiernas eller sångrösternas skönhet genom att göra omgivningen skräpig.
 Bandet låter smidigare än på arton månader gamla albumdebuten som hade några, för det här bandet och de här låtarna, mindre klädsamma indiekanter kvar. Detta är mycket bättre genomfört, mer konsekvent mer varsamt omhändertaget. Här är det istället bomullslena stråkar, klockrena körer, och stora refränger som har lika nära till franska schlager som till amerikansk storstilpop.
 Martinique Josefsson sjunger nästan hälften av låtarna, med en röst som är vitare än en nystruken luciasärk.
 I längden är det ändå Helena som prickar in de snyggaste topparna. Hennes fraseringar har själ, inte bara skönhet, och faktiskt också ibland ett sting av fara.